We're thankful for the horrors we are used to. The unknown ones are worst - Ingmar Bergman

When Jesus was nailed to the cross — and hung there in torment - he cried out — "God, my God! Why hast thou forsaken me?" He cried out as loud as he could. He thought that his heavenly father had abandoned him. He believed everything he'd ever preached was a lie. The moments before he died, Christ was seized by doubt. Surely that must have been his greatest hardship? God's silence.

Most of all I miss working with Sven Nykvist, perhaps because we are both utterly captivated by the problems of light, the gentle, dangerous, dreamlike, living, dead, clear, misty, hot, violent, bare, sudden, dark, spring like, falling, straight, slanting, sensual, subdued, limited, poisonous, calming, pale light. Light.

Helena: Är du ledsen för at du har blivit gammal, Isak?
Isak: Nej. Det verkar som om allting blir värre. Värre väder, värre mänskor, värre maskiner, värre krig. Gränserna sprängs och allt det outsägliga breder ut sig och kan aldrig mere hejdas. Då är det gott att vara död.
Helena: Du er en ruskig gammal värdsfötaktare, Isak, det har du alltid varit. Jag tror inte alls som du.
Isak: Nej, nej, gudskelov för det.
Helena: Det hindrar inte att jag vill gråta. Tycker du det är otrevligt om jag gråter en liten stund. (Jon försökar gråta.) Nej, min själ det går inte. Det blir ingenting. Jag får lov att drikka litet mer konjak.